Underlag för riskbedömningar saknas
Användningen av nanopartiklar i byggvaror ökar mer och mer.
Förhoppningen är att nanopartiklarna ska ge nya möjligheter och
bättre alternativ till en del produkter som finns på marknaden
idag. Problemet är att kunskapen om vilka hälso- och
miljökonsekvenser det kan bli av dess användning är okända
samtidigt som det finns starka indicier på att nanopartiklar har
farliga egenskaper. Därmed har vi ingen kontroll över vad vi ger
oss in i när vi använder dessa produkter. Situationen påminner
starkt om PCB- och asbestproblematiken. Frågan är om vi är på väg
att göra om samma misstag. Vad krävs för att vi ska undvika
besvärliga framtida miljöskulder?
Kemikalieinspektionens Toxikologiska Råd höll nyligen i ett
seminarium som heter Nanomaterial - möjligheter och risker med
föredrag från olika forskare och representanter från
Kemikalieinspektionen. Vad som kom fram är att det idag saknas
underlag för att göra riskbedömningar för nanopartiklar. Det beror
till viss del på att riskbedömningarna kompliceras av att
nanopartiklar kan ändra egenskaper under tidens gång (t ex
aggregering, nedbrytning, jonisering) vilket ger partiklarna nya
egenskaper (och därmed också faror). Det innebär att den
traditionella s k dos-respons-metod som används för att
kartlägga vilka nivåer är farliga inte fungerar för nanopartiklar,
dvs förhållandet mellan ökande dos är inte proportionellt med
ökande fara hela vägen. Kunskap om i vilken form nanopartiklarna
har i olika medier saknas och behöver därför tas fram inför en
riskbedömning. Vidare behövs en kartläggning av
nano-innehållande-produkter göras samt fallstudier över hur
nanopartiklar frisätts från nano-produkter för att få en bild över
hur mycket nanopartiklar det kommer att finnas i omlopp. Idag finns
det inget samlat register över produkter innehållande nanopartiklar
och fallstudier om frisättning av nanopartiklar från nano-produkter
har inte gjorts i någon större omfattning. All denna kunskap bör
matas in i modeller som används för att förutspå nanopartiklarnas
flöde i samhället samt vilken exponering det kan bli för människa
och miljö.
Nanopartiklar - en ny asbest?
De effekter som forskning visar att nanopartiklar kan ha är
skrämmande eftersom nanopartiklar visar sig kunna ha systemiska
effekter, dvs kan även påverka andra delar av kroppen än där de
befinner sig. Man har exempelvis visat att vita blodkroppars
misslyckade försök att förstöra nanopartiklar leder till ett
inflammatoriskt tillstånd som påverkar hjärtat och blodkärl trots
att partiklarna enbart finns i lungan. Riskbilden påminner mycket
om asbest. Vidare har nanopartiklar visat sig kunna öka
cellmembranens genomsläpplighet, vilket i sin tur kan leda till att
skadliga ämnen lättare tar sig in i cellen, dvs att nanopartiklar
ökar andra farliga ämnens giftighet. I vissa fall lurar
nanopartiklar sig in i cellen genom transportvägar som är avsedda
för annat, t ex proteiner. I nuläget är påverkan av
nanopartiklar på hud okänd, vilket är anmärkningsvärt med tanke på
att de används i kosmetika.
Vad kan myndigheterna göra för att hjälpa oss att minska
riskerna med nanopartiklar?
Myndigheterna behöver agera för att skydda oss konsumenter och
miljön från eventuella skador som kan uppkomma från en felaktig
hantering av farliga nanopartiklar. Den europeiska kemiska
lagstiftning som Sverige lyder under (REACH) är till just för
detta. Dock finns det idag inga krav som är särskilt riktade mot
produkter innehållande nanopartiklar. Ett uppfyllande av följande
punkter skulle därför behövas:
- Ett fastställande av definitionen av nanopartiklar.
- Separata regler för REACH-registreringar av ämnen i
nanopartikelform jämfört med reglerna för samma ämne i annan form
eftersom nanopartiklar uppvisar helt andra egenskaper.
- Ett EU-register över produkter innehållande nanopartiklar
behöver upprättas som leverantörer tvingas registrera sina
produkter i. Registreringskravet skall finnas oavsett om risker med
dess användning har påvisats eller inte med tanke på hur komplext
det är att få fram ett komplett underlag till riskbedömningar.
EU-registret skall vara tillgängligt för alla att söka inom. Detta
skulle underlätta för SundaHus och andra miljöbedömningsverktyg att
märka produkter innehållande nanopartiklar.
- Nanopartiklar med konstaterade hälso- och miljöfaror ska inte
få användas utan att en ordentlig riskbedömning har gjorts med
hänsyn till vilken omfattning nanopartiklarna kan laka ur produkten
under hela dess livscykel samt vilka former nanopartiklarna
förväntas ha i olika medier.
- Enligt det nya kosmetiska direktivet (EC 1223/2009) som gäller fr o m 2013
kommer det att finnas krav på märkning av kosmetiska produkter som
innehåller nanopartiklar. Detta krav borde finnas på byggvaror
också.
En grupp bestående av olika EU-medlemsländer och intressenter
arbetar med denna fråga, CASG Nano. Kemikalieinspektionen deltar i en
grupp. Förhoppningen är att de ska hitta bra sätt att anpassa REACH
för att öka skyddet mot en farlig användning av nanopartiklar.